REQUIEM R

R

SCENKONSTGRUPPEN

REQUIEM R

Delmoment 2:

Konsert på Biologiska Muséet – REQUIEM R (mässa för mellantiden, för oändligheten och förgängligheten)

 

Requiem - dödsmässa, även anniversarium, (ackusativ, av requies) är latin och betyder vila. I den katolska mässan sjöngs före evangelieläsningen en sekvens (liturgi), och i rekviet består sekvensen av Dies irae som är från 1200-talet. Det är en allvarlig text som vittnar om tron att det är möjligt att gå evigt förlorad.

 

Vår idé till konserten är grundad i vårt tidigare arbete där vi utforskat brus och dess uppenbarelse och tillblivelse i naturen; vad det består av: perceptionen av det ljudande, musik i synnerhet. Vi tror på musikens samlande kraft och att dess innersta väsen har en stor betydelse för universum och vetenskapen i framtiden. Att musicera innebär att fokusera djupt vilket försätter en i nuet.

 

Den valda platsen för vårt requiem, dioramat på Biologiska Museet, är en spännande plats på många sätt. En iscensatt miljö med Bruno Liljefors målning som fond, ackompanjerad av dagsljusets strålar; vilket ger äkta skuggor och rörelse i rummet; vars historiska tillblivelse, i sig, skapat ringar på vattnet i form av nya upptäckter och uppfinningar, såsom Deguerros Camera Obscura och därtill det första fotografiets tillblivelse; får agera både som researchmaterial, rekvisita, motspelare och scen för vårt genomförande. Genom ljusets vandrande, skymningen som faller, nattens mörker sluter sig tills morgonen nalkas och dagen gryr. I rummet blir de åldrande och stelnade objekten därigenom organiska, eller semiorganiska. I dioramat finns uppenbara spår. Vi söker bland de och det som fastnat i tiden. Lilla björn, lilla örn, lilla räv. Lilla moln som aldrig får upplösas eller driva åt sidan, ut över havet, förvandlas till regn och snö. Ett museum innebär också ett försök för bevarande av kunskap till eftervärlden, och är ett försök att berätta om det förgångna, må vara föremål, fakta eller statistik, vilka ofrånkomligen även kommer att återspegla mänskliga relationer, våra känslor, vår längtan. De uppstoppade djuren befinner sig i ett evigt liv, ett limbo, koreograferade i sin stillhet av solen.

 

Vi vill arbeta platsspecifikt på muséet under en månads tid för att få med oss muséet i så många tematiska och konkreta hörn som möjligt. Rörande ljudbilden tänker vi oss att vi riggar en surround i rummet, då upplevelsen av ljud i många riktningar förstärker den rumsliga upplevelsen. Vi arbetar oftast med 3dljud, och delar upp harmonier på bredd och höjd, ljusaste tonerna i taket, bastoner mot golv, en befinner sig i ett partitur, inuti musiken.

I vår koncept ställer vi upplevelser av döden, det fantastiska, djupt sorgliga, mystiska och frånvarande/närvarande kontra historicitet, minnessättning, konkretisism, och i dessa angränsande landskap kretsar vår tematik i form av texter och musik, samt ett typ av rumsligt narrativ, en rörelse eller handling som kommer ske samtidigt som konserten. Musiken: elektronisk, brusande, mässande, talkörer, sångkörer, liturgi (parafras), portabla instrument vi spelar på (såsom klockspel, syntar, stråkar) som kan vara klara eller morfas in i verket. Ambiens och låtstrukturer in och ut ur varandra.

 

”Vi tänker på döden och kring en möjlig existens efter våra liv. Döden är reell, den kommer att inträffa, men samtidigt ter den sig fiktiv då den som plats och upplevelse bara finns i fantasin, vi kan bara föreställa oss vad den eventuellt innebär. Den blir förstås påtaglig då vi förlorar någon vi älskar, eller möter den genom vänner, fotografier och historieböcker. Men var är den?” – R

 

Purus vitae dolor ut eu - Urna pulvinar suspendisse